Fotograf: Thron Ullberg
En annan visdom som hon haft i bakhuvudet under åren kommer från Sir Winston Churchiill: ”Människor snubblar ofta över sanningar. De flesta reser sig upp och skyndar vidare som om ingenting hade hänt.”
Barbro utbildade sig till läkare och gifte sig 1959 med kurskamraten Peter Westerholm. Planen var att hon skulle bli barnläkare, men så fick hon ett doktorandstipendium på farmakologen vid Karolinska Institutet. För att dryga ut kassan arbetade hon också som vikarierande föredragande doktor vid Medicinalstyrelsen, där hon hamnade mitt i den stora läkemedelstragedin med Neurosedyn, tabletterna mot sömnlöshet och illamående som orsakade allvarliga fosterskador. Barbro fick också arbeta med läkemedelsrapporteringar och att bygga upp ett register över läkemedelsbiverkningar.
Under tiden på Medicinalstyrelsen kämpade hon också för att P-pillren skulle legaliseras i Sverige. Illegala aborter var ett stort problem och många kvinnor dog. P-pillren som lanserats 1959 i USA såldes svart i Kungsträdgården, men det dröjde ända till maj 1964 innan de blev lovliga i Sverige.
Från Medicinalstyrelsen/Socialstyrelsen gick hon vidare som medicinsk expert till Apoteksbolaget. Därifrån minns hon med glädje hur de sålde sina “egna” tandborstar i 6-pack till samma pris som en 2-pack från Jordan. Reflexer togs också in av Apoteksbolaget på 70-talet.
År 1979 blev Barbro generaldirektör för Socialstyrelsen och arbetade bl a med ofrivillig barnlöshet och assisterad befruktning, vilket resulterade i att “provrörsbefruktning” blev tillåten i början på 80-talet, trots motstånd från flera organisationer. Insemination blev en ännu hetare potatis, där de manliga ledamöterna i styrelsen sade nej, men förslaget gick igenom 1985. Dock är det fortfarande inte tillåtet med surrogatmammor i Sverige.
Under sin tid på Socialstyrelsen drev Barbro också igenom att homosexualitet inte längre skulle klassas som en sjukdom.
Många gånger krävdes det att politiker tog ställning i viktiga frågor som Socialstyrelsen hade åsikter om. Steget över till politiken kändes därför plötsligt inte så långt. Under åren 1988-1999 samt 2006-2022 satt Barbro i Riksdagen för Folkpartiet/Liberalerna.
Som riksdagspolitiker drev Barbro bl a den kontroversiella frågan om registrerat partnerskap, och lagen kom 1994. Könsneutrala äktenskap blev tillåtna 2004.
Barbro har också arbetat för funktionsvarierade personers rätt till stöd och service och Assistansreformen kom 1994.
Den ojämna vården är en annan fråga som står Barbro varmt om hjärtat. Läkemedelsindustrin har hittills fokuserat på att få fram läkemedel för de stora sjukdomarna, men man måste också hitta bot för mer sällsynta sjukdomar. T ex finns det nu en bra men mycket dyr medicin för Cystisk fibros, men den ges bara till personer som står i kö för lungtransplantation.
Det är också vanligt att man ger för många läkemedel till den äldre. Man behandlar symptom, men ställer ej diagnos.
Barbro har varit förbundsordförande i SPF Seniorerna 1999-2005 och är nu tillbaka som sakkunnig i seniorfrågor där hon fungerar både som rådgivare och föreläsare. Åldersdiskriminering är väldigt vanligt men svårt att göra någonting åt. WHO har gått ut med en kampanj för att stoppa ålderism. Den ska pågå fram till 2030.
Barbro och Ingrid Kinne Lindgren håller nu på med nästa bok som ska handla om att de “åldersrika” är en resurs i samhället. Även om undersökningar visar att man inte borde leva de två sista åren.
Slutord: Att arbeta med frågor om människors lika värde och lika rättigheter är som att löpa maraton. Med kunskap, tillvaratagande av livserfarenhet, stöd från civilsamhället, uthållighet och tålamod så kommer vi i mål.
Owe Peterson frågar så om Barbro tycker att man själv ska få bestämma över sin död, varpå Barbro svarar att hon sitter i styrelsen för “Riksföreningen Rätten till en värdig död” där man anser att en parlamentarisk utredning bör göras omgående. Det gäller både Eutanasi (där en läkare utför injicering) och förskrivning av läkemedel som patienter tar själv.
Gunnar Hansson ber Barbro gå ut i media med vikten av att använda reflexer. De verkar ha glömts bort.
Monica Setterwall Wranne undrar om det finns hopp om enighet mellan de två grupperna inom Liberalerna. Barbro svarar att hon tidigare under dagen träffat partisekreterare Gulan Avci som arbetar med detta och det verkar lovande.