Publicerad den 18 Jan 2023
Den 16 januari höll Ulf Skinnar, historielärare på Gripsholmsskolan, en uppskattad fortsättning på en tidigare föreläsning om historien i vårt grannland.
 
Efter att Finland varit en del av Sverige från 1157 till 1809 och varit ett storfurstendöme i det ryska imperiet mellan 1809 och 1917, förklarade sig Finland självständigt den 6 december 1917 i den s.k. Lantdagen, detta för att undvika att den ryska revolutionen spred sig till Finland.  Detta accepterades av den ryske Tsaren Nikolai II, men mötte motstånd bland arbetarklassen i Finland som gjorde ett socialistiskt kuppförsök, vilket så småningom resulterade i ett mycket blodigt inbördeskrig 1918 mellan de Röda och de Vita. De Röda tog i januari kontrollen över södra Finland.  Regeringen hade dock flyttat norrut till Vasa, fick stöd av majoriteten av folket och lyckades besegra de Röda och uppehålla självständigheten under ledning av Carl Gustav Emil Mannerheim.
Efter den ryska revolutionen fick Finland behålla sin relativa självständighet i och med Lenins förhoppning att revolutionen ändå skulle segra till slut även där.  Ståhlberg, den förste presidenten, lyckades dock pacificera stämningen genom att beordra amnesti för alla Röda.
 
Under mellankrigstiden var relationerna med Sovjet relativt fredliga och utvecklingen i Finland gick i stort sett i takt med resten av Europa, men påverkades förstås av depressionen på 30-talet.  I augusti 1939 undertecknades den kända Molotov-Ribbentrop-pakten mellan Sovjet och Tyskland, vilket resulterade i att Sovjet ställde territoriella krav på Finland.  Detta avvisades, varpå Sovjet i november invaderade Finland längs hela den gemensamma gränsen, och det finska vinterkriget hade tagit sin början.  Det gick dock inte så bra för Sovjet trots att de hade långt överlägsna styrkor, bl.a. för att Stalin rensat bort de flesta utbildade generalerna i armén, och i mars 1940 skrevs ett fredsavtal, som i stort sett dikterades av Sovjet, och då Finland förlorade stora landområden, bl.a. Karelen.
 
I juni 1941 bröt Tyskland den nämnda pakten och anföll Sovjet på bred front i Operation Barbarossa och Finland drogs med i det s.k. fortsättningskriget, som varade fram till september 1944. Finland försökte då med Tysklands hjälp återerövra ryskt territorium längs gränsen, vilket förstås misslyckades i och med Tysklands öde. I ett stilleståndsavtal mellan Finland och Sovjet sommaren 1944 förband sig Finland att driva ut de kvarvarande tyska styrkorna i norr, vilket man lyckades göra i det s.k. Lapplandskriget över vintern 1944-45.
I den slutliga freden förlorade Finland 12% av sitt land och 30% av sin industri, och fick dessutom betala ett krigsskadestånd på 600 milj. gulddollar till Sovjet!  En del av den senare efterskänktes dock under Chrusjtjovs regeringstid.
 
Under efterkrigstiden och det kalla kriget har Finland fått hålla en försiktig neutral balansgång för att inte stöta sig med sin östra granne, men man har lyckats upprätthålla goda relationer, mycket tack vare president Kekkonen, 1956-1982.  Landets ekonomi utvecklades stort.
Efter Sovjetunionens fall gick Finlands ekonomi in i en lågkonjunktur, då man tidigare varit väldigt beroende av handel med Sovjet.  Efter hand har man orienterat sig mot väst och utvecklingen har tagit fart.  Finland blev EU-medlem 1995 tillsammans med Sverige, och gick med i EMU 2002.  Nu är det ju aktuellt med NATO-medlemskap, eventuellt tillsammans med Sverige, och framtiden får utvisa hur detta utvecklar sig.