I måndags kväll fick vi ett intressant föredrag av James Tersmeden med bistånd av Gunnar Nygren, som berättade om ”Kolmilan – ett kulturarv”. James har ett förflutet som rotarian i Skåne, men har sedermera flyttat upp till Sörmland och Gnesta, och hans fru Gunilla är nu en av våra medlemmar.James har intresserat sig för den gamla, nu utdöda näringen, kolningen, som dock fortfarande drivs vid Skottvång som en hobby av ett antal entusiaster och är tillika en turistattraktion. Gunnar är ordförande i Östra Sörmlands Gruvförening, och väl insatt i kolningens finesser: han har nyligen skrivit en bok i ämnet: Kolning : historier och hantverk.
Kolarens yrke har beskrivits och besjungits av Dan Andersson, och då getts ett något romantiskt skimmer, men i verkligheten är det ett hårt och smutsigt arbete, och inte helt riskfritt.
Kolarens yrke har beskrivits och besjungits av Dan Andersson, och då getts ett något romantiskt skimmer, men i verkligheten är det ett hårt och smutsigt arbete, och inte helt riskfritt.
James visade ett antal bilder av resningen av en kolmila i Skottvång, och berättade om de olika momenten. Milan i Skottvång startas på våren och töms under sommaren, men traditionellt kolades det under vintern, och kolet kunde då fraktas till järnbruken, där den användes för att elda masugnarna, medan isen och snön låg kvar på våren. Veden höggs då på våren och fick torka över sommaren i s.k. res.
En mila konstrueras genom att man först reser ”Konungen”, en stolpe i centrum kring vilken timret, 50-60 m³ av helst björk, sedan staplas upprätt, vilande på ett golv. Därefter ska timret täckas med granris och kolstybb för att förhindra överflödig lufttillförsel. Milan tändes i centrum och måste sedan bevakas dygnet runt under de 5-6 dygn det tar för veden att förkolnas. Därefter får milan vila en vecka för att svalna från arbetstemperaturen 700° till 200°, varefter milan öppnas och kolet läggs ut för att slockna helt, varpå det sållas och sorteras. En sådan här mila producerar ca hälften så mycket kol som den förbrukade veden, eller 20-30 m³.
Järnbruken byggdes i skogrika områden, som t.ex. Skottvång, för att minimera transporter, som förr skedde med häst. Skog inom en radie av ca 2 mil behövdes för ett järnbruk, så för inte så länge sedan var Åkers skogar närmast obefintliga. En biprodukt av kolningen är tjära, men det förutsätter att man kolar barrträd och
förstås att en anordning finns för att samla upp tjäran. Förr användes den som impregnering av exempelvis båtvirke. Kolet som framställs vid Skottvång säljs till allmänheten och har stor efterfrågan p.g.a. sin kvalitet, som anses mycket bättre än den ugnkolade, som säljs i butiker.
förstås att en anordning finns för att samla upp tjäran. Förr användes den som impregnering av exempelvis båtvirke. Kolet som framställs vid Skottvång säljs till allmänheten och har stor efterfrågan p.g.a. sin kvalitet, som anses mycket bättre än den ugnkolade, som säljs i butiker.
James visade några siffror på det omfång som kolningen hade förr i tiden: För varje ton järn behövdes ca 5 ton träkol, och då exporten under 1700-talet var 40 000 ton järn krävdes 200 000 ton träkol. Det fanns 520 järnbruk i Sverige mellan 1500- och 1800-talen, i Sörmland ett 40-tal. Ett normalstort bruk krävde ca 5 000 ha skog, och skogen i närmare 6,5% av Sveriges landareal användes för kolning. På 1920-talet förbrukades 4 milj. m³ träkol per år, som producerades i de 47 000 kolbottnar som var registrerade i landet.