Publicerad den 20 Sep 2022
Leif Ekblom höll ett mycket intressant föredrag om de ryska soldater som under ett antal år bodde i Länna.   
Leif introducerade sig själv som ”gammal knekt”: Han har verkat inomfortifikationsförvaltningen, han har utbildat soldater, utvecklat befästningar, m.m. Han är också ornitolog och medlem av ett antal ornitologiska och friluftsfrämjande föreningar.

Med hjälp av rikliga illustrationer berättade Leif om rysslägret i Länna under andra världskriget. Lägret låg vid gården Rönntorp där Socialstyrelsen under 1940-41 hade uppfört ett 20-tal baracker avsedda för internering av subversiva (läs kommunistiska) svenskar. I stället kom det att bli ett läger för deserterade ryska sjömän. 
 
Under Operation Barbarossa, nazisternas anfall och försök att besegra Sovjet i 1941, utsattes den baltiska kusten och öarna där för den tyska frammarschen. En rysk befälhavare på en minsvepare, baserad i området, beslöt att fly fältet och tillsammans med ytterligare ett fartyg och 164 mans besättning satte de kurs mot Sverige. Där överraskade de den svenska försvarsmakten som inte fått någon förvarning om det stundande besöket och blev helt tagna på sängen.

De ryska soldaterna togs till förhör i Nynäshamn och efter en övernattning i Stockholm bestämdes att de skulle interneras i lägret i Länna, dit de anlände 22 september 1941. Ett kompani på 160 man rekryterades för att bevaka lägret.
Under det första året var bevakningen sträng; inga permissioner tilläts och ingen fick röra sig utanför lägret. Under den tiden växte en oenighet fram mellan fångarna: den mellan ”röda”, de som ville återvända, och ”vita”, de som ville stanna, och lägret  delades i två för att skilja de båda grupperna åt.
 
De svenska myndigheterna utsattes för flera påtryckningar från den sovjetiska regeringen genom dess ambassad i Stockholm. Bl.a. krävdes att lägret skulle underställas sovjetisk ledning, och t.ex. att fångarna inte skulle få möjlighet att integrera sig i det svenska samhället. Desertörerna var också väl medvetna om att de hade en dödsdom vilande över sig där hemma: En order utfärdad av Stalin under kriget likställde desertering med förräderi, och skulle bestraffas med döden. Även anhöriga kunde straffas genom att deporteras till straffläger eller även avrättas.
De sovjetiska kraven ignorerades dock av svenska myndigheter, och efter hand gavs fångarna större frihet och fick röra sig över ett ganska stort område även utanför lägret. De sattes också i arbete inom t.ex. skogs- eller jordbruk eller vägarbete, då de också fick en liten lön.

Alkoholförbud gällde i lägret, men det noterades att hårvatten, socker och jäst hade strykande åtgång i de närbelägna butikerna. Några större problem uppstod dock inte, och internerna fick allt större självständighet. På sin fritid umgicks de flitigt med lokalbefolkningen, ordnade fester och danser och blev med tiden populära i bygden.
Den sovjetiska ambassaden accepterade vartefter den liberala hållningen i lägret, och ambassadören gjorde flera besök på platsen.

I oktober 1944 blev en repatriering möjlig, och 130 av desertörerna återvände frivilligt till sitt hemland, medan 34 valde att stanna i Sverige. Vad skedde då med de som åkte hem? Den vanligaste påföljden blev 10 år i GULAG, alltså koncentrationsläger. Men inte för desertering utan för ”…antisovjetisk agitation på grund av förföriska skildringar av friheten och välmågan i det kapitalistiska Sverige”. De ansvariga för deserteringen, chefen för minfartygen och de två fartygsbefälhavarna, blev dock avrättade. Sovjet krävde att samtliga desertörer skulle deporteras från Sverige, men svenska domstolar avslog den begäran.

De som blev kvar i Sverige fick asyl om de ville och beviljades svenskt medborgarskap. De flesta bildade familj och flera bosatte sig i Mälardalen. Flera ättlingar är kända i vår omgivning, och en av dem, nämligen Alexandra Teterin, var en av våra gäster i kväll. Hennes farfar var en av de internerade.

Som avslutning berättade Leif att han som tack för sitt arbete med att dokumentera och bevara minnet av lägret mottagit en medalj från den ryske försvarsministern.